Första december - och övergångar

Det är första december. Första advent har redan vart. I huset jag sitter i finns adventsljusstakar och julstjärnor. Hemma hos mig finns de samma. Och en vacker ljusgardin i sovrumsfönstret. Jag tänkte jag skulle se julkalendern i morse men jag glömde det. På tv visar den en film med massa snö. Min julkänsla har då inte synts de minsta än. Jag tror jag tänker för mycket. Och jag vill ha snö.

Hur åren går - allt för snabbt

För några år sen(typ fem tror jag?) var jag galet kär i en pojke. Han var lång och smal och tanig. Fin som snus vart han. Han åt för fem och var mager som en pinne. Hade halvlångt svart hår, lyssnade på punk och dansade galet. Vi såg på Thåström ihop. Jag älskade honom. Han hade en svart skinnjacka med röd insida. Han spelade trummor också. Hade en autograf i skinnjackan, men den började försvinna eftersom han hade spelat trummor med jackan på och svettats bort bläcket.

Han åkte till Barcelona samtidigt som jag åkte till London.
Idag är han i Sverige och stannar en månad.
Jag har inte pratat med honom på säkert ett år.
Jag saknar honom.
Som en vän.

Slö slapp sur - hippiehora

Vissa dagar fylls jag av världens tacksamhetskänslor. Typ som igår när jag var på thanksgivingmiddag. Ja, man ska va tacksam där men ändå. Jag kände mig jätte tacksam över att sitta i ett drygvarmt rum fyllt med trevliga människor och masssssssa mat.

Jag kände tacksamhet när jag sålde min hatt för en sonata biljett och när vi pratade om tyskland och om arvika i somras och fina minnnen och sånt. Jag kände mig tillochmed tacksam när jag började gå hemåt och när jag mötte johan på gatan och vi hade följe hem.

Nu känner jag mig slö slapp sur, på samma vis som jag vill förklara min far. Men ändå. Jag vill ha julstämning, men hur lätt är de när de inte finns någon snö ingen gran och framförallt inga adventsljus att tända. Det får mig att små gråta i omgångar.

Slö slapp sur hippiehora vart de förresten. För min kjol är för lång och min bh är nästintill uppeldad. Huvudet bankar, håret utsläppt. Jag funderar på dumma saker att skriva och läsa upp inför en massa folk och dissa alla och bli hatad och hyllad och sen gå och gråta och inte riktigt våga gå tillbaka igen.

Nu ska jag nog gå på julskyltning i min ensamhet.

För ibland - är det okej att härmas.

Jag vill också ha någon som bryr sig om vad jag önskar mig i julklapp och som läser det jag skriver. I vilket fall som helst så vill jag ha åtminstonde detta:

Christian Siriano klänning för nån tusing
gärna några andra Siriano klänningar också,

helst från 2010 vårkollektion

Charlie Commando boot för några tusingar till
och gärna de nydesignade steamraider pilot boot

Sen vill jag gärna ha mjölsikt och massa mått och sånt, fast allt ska helst va secondhand

och en massa formar och sådant fint

jag försöker lägga in fler bilder också men det funkade ju inte alls. Iaf så vill jag handla allting secondhand och ha massa mysiga saker. Fint ska de va.

Samtidigt som - världen flyter förbi

Samtidgt som jag dagligen sitter i min tristess och jobbar med min bok och samtidigt som jag längtar till speciella saker som ska till att hända, så längtar jag tillbaka till gamla dagar och till minnen från den mannen som jag älskade så. Ser tillbaka och ser framåt ur hans perspektiv. Världen är ibland overkligt fin och ajg har inte orken till att förklara någonting.

Att sakna - att hata.

Fyra dagar i veckan infinner jag mig på wendesvägen i hässleholm. Där instuderar jag olika ämnen så som engelska, svenska, mediaproduktion med mera. Det är trevligt. Jag älskar våra lokaler och våra lärare. Mitt problem ligger i att jag lever kvar i samma känsla som fanns när jag började på denna skolan.

När jag kommer till skolan på måndagar möts jag av människor som är halvsega och megatrötta. Det är rätt okej, för då har de inte vaknat till liv än. På måndags eftermiddagarna möts jag av människor som skriker för att de är så synd om dem för att de inte lyckas och för att de inte har tid och de försöker i princip förklara hur dåliga alla är och hur bra de är. Och att de är alla andras fel att de inte lyckas.

På tisdagar är jag ledig på förmiddagen och varannan vecka på eftermiddagarna möts jag av en tyst grupp som lyssnar fullt ut på läraren och där är en del som om de hade kunnat verkligen hade kysst röven på läraren, men det är rätt okej ändå. Varannan vecka möts jag av samma lärare som pratar och planerar och det är en bunt med elever som bara håller med läraren och förklarar hur braoch vettig hon är. Så fort vi kommer ut på rasten beklagar de sig över allting som hänt på lektionen.

På onsdagarna möts jag av en stor drös elever som klagar på att de har för lite tid och att de inte fattar och allting är så JÄVLA dåligt. På eftermiddagen sitter jag i mitt hemklassrum med en bunt it-pojkar som läser tillval på distans och det är till och från trevligt. Förutom att jag är riktigt kass på naturkunskap.

På torsdagar möts jag än en gång av en bunt med folk som klagar och skriker och håller på och bara bara drar ner på all stämning. Och dessutom är det en bunt med människor som inte förstår att de är de själva som förstör hela stämningen och att de är de själva som förstör för både sig själva och för alla andra.

Är det konstigt att jag varje dag går hem med en gnagande huvudvärk en ihålig känsla och ont i varje muskel? Är det så jävla kosntigt när man dagarna i ända går och håller in alla känslor för att man själv inte vill klaga? (eftersom där ändå är så jävla många som redan klagar.) Fuck of and die. puss puss.

Det kan bli en fin dag.

Att drömma - om skillsmässor

jag har börjat drömma om hur människro skiljer sig. Det är väldigt mycket sånt i mina drömmar. Jag vet inte varför. Jag undrar så. Fast inatt så drömde jag först hur mina grannar skiljde sig. Sen drömde jag att jag fick en massa saker för de va typ min födelsedag. Men det är de inte. De va i juni iaf, men ja. Jag fick en häst, skullle ha en spilta i garaget och ha henne där. Fick en hund och de va en schäfer och jag skulle be jonna fota den med hennes företag. Och sen fick jag två cyklar, mbxer. Jag skulle ge den ena till elin av nån anledning. Det var konstigt. Varför skiljer alla sig?

Alla dessa dar - som är likadana

Måndagar, onsdagar och torsdagar spenderar jag hela dagarna i skolan. Jag går upp vid sju börjar laga soppa och låter den stå och puttra medan jag äter frukost. Sen gör jag mig i ordning snabbt som tusan, ger katten mat och häller över soppan på min lilla termos. Idag ska jag äta spenatsoppa. Jag har aldrig ätit det innan och aldrig tidigare tillagat de. Jag vet inte om det är gott heller. Men osm alltid hoppas jag på det bästa. Det gäller bara att vara glad och äta så mycket man kan och sådär. Jag ska ringa flera flera samtal i eftermiddag och jag hoppas på det bästa. Jag behöver pengar nu. Aj.

Hur jag också - hatar ibland.

Jag orkar inte ens kommentera. Jag sitter bara med hatet inom mig istället. Ganska säker på att jag har en vacker bok någonstans som det är meningen att jag ska skriva ner allting i för att sedan ge till en psykolog som kan utvärdera mig och bestämma hur mycket jag ska ha av de och hur lite jag ska ha av det.

aggressioner behöver man ju inte så jag tror de ska minska lite på det innan utbrottet är så nära att allting kolappppppppsar och faller i marken. Jag tror vi ska åka nu. Hejåd.

Arbetsro - en komplicerad sak.

Det är svårt att sittaoch arbeta när man har en galen katt som springer runt och jagar alla mina papper som flyger när han springer i 150. Jag sitter egentligen och måla men de är lite svårt när han trampar runt bland färger och pennor. När man stänger ute honom ur rummet sitter han och piper och de är så galet synd om honom då. Usch, vad ajg älskar honom.

Stressen - liksom oåtkomlig

Jag är i hässleholm. Målar cyklaroch undrar när alla människor ska växa upp. Kommer de någonsin bete sig vuxet? Kommer de någonsin klä sig vuxet? Istället för att hänga upp mig på det lyssnar jag på Nine inch nails och önskar mig en stor stor white russian med extra kaluha. Men de är som de brukar säga, de är för tidigt för att dricka det. Men det är aldrig för tidigt att tänka på det. Jag tror jag måste måla fler cyklar.

Att lämna - den stora staden för en by.

Jag åker bort idag. Bestämde mig nyss för det.
Jag kommer tillbaka imorgon såklart för då ska jag psykologa mig. Men natten ska jag spendera på annan ort. Jag är så trött på detta. Godnatt!

Att längta - till sitt egna land.

När alla andra i min klass springer som galna till matsalen som vi har så plockar jag upp termos och liten låda. Sitter vid datorn och lyssnar på fin musik, dricker min varma soppa som jag stressade ihop imorse och äter en lite bit honungmelon till. Drömmer mig bort till London med daggiga morgonpromenader i enorma parker och massor med trafik när man sitter inne på ett fik och dricker morgonte och knaprar i sig nybakta scones och bakade tomater och bönor. Men det är väl inte så konstigt att man längtar sig bort med tanke på allt jobbigt skrik som finns runt om en här!

Att inte riktigt - stå ut med alla.

Skola. Samhälle A. Förmiddag. Skrik. Skrän. Regering. Utskott. Lagar. Nedladdning. Osv. osv. Jag har liksom tröttnat. Det är likadant varenda morgon. Varje dag så är det samma sak med de som spelar musik, de som skrattar för högt de som diskuterar senaste modet och hur ful nån är i deras nya frisyr och hit och dit och saker som ingen egentligen bryr sig om.

Jag funderar över den del av hjärnan där de säger att kärlek och känslor är placerade. Hur aktiviteten i den delen ökar och minskar då och då. Jag förstår mig inte riktigt på det. Sen kanske, någongång. När jag inte längre irriterar mig på skratt och skrän och tråkiga diskussioner.

Att inte orka - med folk av andra slag

Igår satt jag i en bil på en väg. Bilen stod stilla, jag satt stilla. Nästan sovande sjöng jag igenom nin's låtar om och om igen. För säkert tusende gången hör jag hur trent skrek ut how could you turn me into this after you just taught me how to kiss, you" och jag sjunger med. Hur lugnt det känns att sitta där. Helt ensam. Med alla människor runt om men allt ljud är liksom som om man ahr bomull i öronen. Slipper höra all skit. Ser hur lamporna exploderar i ljus när de tänds för kvällen. En lycka som är nästan..overklig?

Att vissa dagar - är bättre än andra

jag är glad så glad så glad.
Samtidigt som jag är ledsen och trött och irriterad, och rätt så arg. Men jag är glad för jag har en bra vän som jag kan sitta och äta thaimat och dricka öl ihop med. Ibland dricker vi flera flaskor vin för att sen bara bli döds trötta och kolla på gamla repriser av amerikansa tv shower. Det är fint. Igår skulle jag hem till denna vännen men fick galet med panik när jag inte fick något kort till simhallen. Konstig känsla. Istället tog jag på mig underställ och joggingkläder och begav mig ut i mörkret. Joggade runt i mörka skogen i 40 minuter och när jag kom hem och ställde mig i duschen kände jag att jag absolut ville hem till min vän.

Så en halvtimme senare satt jag där med risbollar, avokado, wasabi och en massa soja och ingefära. Satt och mumsade och trallade och planerade drinktilltugg som vi ska göra imorgon. Det var fint.

Att älska - något som inte är där

Det är något speciellt med allting helt enkelt.
Varje gång jag tänker: sovrummet är för litet, jag tar bort en säng(dubbelsäng annars jueee) så kommer de massor med tillfällen för mig att ta hem söta pojkar och snygga tjejer och även om det är otroligt mysigt att sova kloss bredvid varandra och nästan på varandra så är de otroligt shyst att kunna ha en bred säng. Alltså, eftersom jag tänker behålla min breda säng lär jag ju inte få några besök på länge.
Jag har min kompis i en glasvas. Röda nejlikor är han gjord av nu. Det är massa saker som man inte kan förklara helt och hållet ut. Det finns för mycket smärta i hela kroppen ibland. Samtidigt som lyckan smyger sig på. Jag vet inte vad jag ska säga. Adios.

Japan

Jag har dessutom en katt som jag älskar mer än något annat. Han heter Japan och är nästan helt svart. Jag hämtade honom den 2 augusti. Det var samma dag som en vän till mig dog. Han är som en ständig påminnelse om vilken underbar vän jag hade. På nätterna sover Japn brevid mig i sängen och om jag är borta så ligger han på en stol i hallen och väntar på att jag ska komma hem. Han väcker mig nästan alltid vid halv sex på morgonen och jag blir helt galen på honom och går upp och ger honom mat, men efter att han har ätit och kommer n och lägger sig vid min mage och bara spinner kan man inte låta bli att älska honom. Ibland när vi är hungriga delar vi på en burk makrill och på kvällarna så går vi korta promenader i parken här i närheten och jagar löv ihop. Han tycker om att vara ute och helst ligger han på sin stol på altanen och sover. Ibland går jag ut och lyfter upp honom och sätter mig där med honom i knäet. Så sitter vi där och halvsover och hans små små tassar värmer hela mitt hjärta.

När jag har vart borta över en helg eller så, så kommer han springande i full karriär och sen lyfter jag upp honom och pussar på honom i en halv iväghet och han blir trött på de och slinker och rullar och håller på för att komma loss. Sen brukar vi dela en burk makrill och sova i soffan.

Jag har jätte känslig nacke och får ont i den flera gånger i veckan. Dessutom är jag överkänslig mot aloe vera och tycker att massage är de bästa som finns. Förutom mustigt rödvin och tunga kyssar på söndagsmorgnar.