Att älska - något som inte är där

Det är något speciellt med allting helt enkelt.
Varje gång jag tänker: sovrummet är för litet, jag tar bort en säng(dubbelsäng annars jueee) så kommer de massor med tillfällen för mig att ta hem söta pojkar och snygga tjejer och även om det är otroligt mysigt att sova kloss bredvid varandra och nästan på varandra så är de otroligt shyst att kunna ha en bred säng. Alltså, eftersom jag tänker behålla min breda säng lär jag ju inte få några besök på länge.
Jag har min kompis i en glasvas. Röda nejlikor är han gjord av nu. Det är massa saker som man inte kan förklara helt och hållet ut. Det finns för mycket smärta i hela kroppen ibland. Samtidigt som lyckan smyger sig på. Jag vet inte vad jag ska säga. Adios.

Japan

Jag har dessutom en katt som jag älskar mer än något annat. Han heter Japan och är nästan helt svart. Jag hämtade honom den 2 augusti. Det var samma dag som en vän till mig dog. Han är som en ständig påminnelse om vilken underbar vän jag hade. På nätterna sover Japn brevid mig i sängen och om jag är borta så ligger han på en stol i hallen och väntar på att jag ska komma hem. Han väcker mig nästan alltid vid halv sex på morgonen och jag blir helt galen på honom och går upp och ger honom mat, men efter att han har ätit och kommer n och lägger sig vid min mage och bara spinner kan man inte låta bli att älska honom. Ibland när vi är hungriga delar vi på en burk makrill och på kvällarna så går vi korta promenader i parken här i närheten och jagar löv ihop. Han tycker om att vara ute och helst ligger han på sin stol på altanen och sover. Ibland går jag ut och lyfter upp honom och sätter mig där med honom i knäet. Så sitter vi där och halvsover och hans små små tassar värmer hela mitt hjärta.

När jag har vart borta över en helg eller så, så kommer han springande i full karriär och sen lyfter jag upp honom och pussar på honom i en halv iväghet och han blir trött på de och slinker och rullar och håller på för att komma loss. Sen brukar vi dela en burk makrill och sova i soffan.

Jag har jätte känslig nacke och får ont i den flera gånger i veckan. Dessutom är jag överkänslig mot aloe vera och tycker att massage är de bästa som finns. Förutom mustigt rödvin och tunga kyssar på söndagsmorgnar.

Att lämna - något som man tycker om.

De är något väldigt speciellt med att lämna platser ställen, saker som man tycker om. Jag vill helst lämna allting som det var förut. Vill helst ha med mig allt de som jag har funnit när jag varit här. Jag städar och knåpar och grejer och har mig för att jag vill ha med mig all lycka som jag har funnit. Och lyckan som jag har funnit finns i och för sig mestadels inom mig, men de känns ändå som jag måste ta med mig den genom att lämna ingenting kvar. Alla dofter alla material och alla smakar av persika och päron och av sockersöt marmelad och alla ljud från havetoch bilar och jag vill helst bara stoppa ner allting i min portmonä och kunna plocka upp allting sådär ibland. Bara säga puss puss på allting och sedan stoppa ner det igen för att alltid känna att jag har lyckan med mig. Puss på det!

Att finna - frid

jag vet att jag har problem. jag vet att jag struntar i dem. jag vet att jag dricker för mycket. jag vet att jag äter fel, är fel, lever fel. men nu idag så stod jag utanför stugan och andades. Kände. Lät solen rena. Fyllde på med d vitamin. Ville vara ett med allting annat. Och jag kände inte någon som helst lust till att göra allt de jag brukar göra. Jag vill bara vara.

Att ha - något eget

Det är skönt att kunna åka iväg till ett ställe där man är ensam men man hör liksom ändå alla bilar längs med stora vägen och ibland tuffar tåg förbi och man vaknar på morgonen och kan ligga kvar och dra sig(de hade jag gjort om i ryggen hade nekat mig den lyxen) och man kan gå upp och äta vad man vill eller inte äta alls. Sitta och jobba i sin egna ro eller bara spela spel. Funderar på att bada idag, kyla ner kroppen och låta själen stöva fritt ett tag. Meditera i lugn och ro. Höra hur havet skvalpar. Vara någon annanstans. Ha något eget. En frihet.

stockholm - mellbystrand

det är något speciellt med stockholm. En sorts hatkärlek som nog aldrig riktigt kommer att försvinna. Hur man kan sitta på tunnelbanan och de kommer alltid folk springande trots att det bara är några få minuter mellan de olika tågen. Hur min moster alltid har massor med vin som hon häller i en och hur jag alltid sover otroligt gott. Hur jag hatar allt julpynt i alla affärer och folket som aldrig riktigt stannar upp.

det är något speciellt med mellbystrand. Också. En sorts hatkärlek som nog aldrig riktigt kommer att försvinna. Hur människorna liksom rör sig i slowmotion under hösten och vintern och alltid stannar upp och helst hälsar och pratar och visslar i smyg. Att man nästan alltid vaknar av folk som hamrar eller sågar eller något sådant. Och man vill bara be dem att sluta men de är ändå rätt mysigt.