lördag 4 april 2009

Risten - Kärlek

Ibland undrar jag över vad det kan tänkas kosta att prioritera ensamhet? Säkert är det dyrt.Jag tycker om att vara ensam, alltså för mig själv. Jag har blivit en person som inte särskilt ofta saknar att umgås med människor efter jobbet, eller när jag är ledig. Det räcker bra med min tjej, eller med mig själv. Tycker jag, åtminstone när jag inte har den där krypande otäcka känslan av att jag faktiskt inte skulle kunna träffa någon om jag fick för mig det. Då har man ju inte riktigt valt det där tillståndet. Men om vi för ett ögonblick struntar i det där med val: är det OK att göra så? Vad kan man förvänta sig av sina medmänniskor om man prioriterar tid för sig själv? Finns de kvar sen? Jag vet inte. Men jag befinner mig på en plats där jag behöver reflektion, där jag behöver bygga mig själv utifrån de intryck och möten jag gjort och haft, innan några nya läggs till. Mycket har förändrats, yttre såväl som inre omständigheter och någon gång någonstans måste det smältas, formas och skapas nytt av detta. Jag tror att jag håller på med det där det sägs att man ska göra: stanna upp. Jag tycker om det.
Det enda jag känner att jag vill och behöver bygga vidare på och odla, är min relation till M. För den sker nu och med intensitet. I söndags var hon ledsen, jag frågade försiktigt och hon berättade, med en pålagd distans (vi var inte ensamma). Jag la handen på hennes axel, och hon backade en aning och började prata om något annat, skämtsamt och på en professionell nivå. Jag erbjöd mig att hjälpa henne med en jobbsak, transformerade min omtanke till något som inte var lika känsligt och naket, och jag vet att hon kunde översätta den gesten och förstå precis vad det handlade om. När vi var färdiga med den uppgiften och jag skulle gå hem, tog hon mig i sina armar och kramade mig. Hårt. Länge. Där befinner sig ömsesidigheten oss emellan nu. Vi vet. Allt måste inte sägas, för det förstås ändå. Jag klandrar inte mig själv det minsta för att det är här jag vill lägga min energi just nu, för jag vet vad gott det kan göra

Tack risten.

Inga kommentarer: