Bad feelings.

Fula äckliga onaturliga jag och mitt habegär.
Jag är så avundsjuk så avundsjuk och
VARFÖR HÖR NI ALDRIG AV ER FÖRSTÅR NI INTE
ATT JAG ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT ENSAM?
Förstår ni inte att jag saknar er väldigt mycket?
Det var nog bara en sommarromans och ni
vill inte veta av mig längre?
Är det så det är?
Jag sitter ensam kvar som i den där låten
av Lars Winnerbäck.
Det var ganska längesen nu som vi sågs.
Jag trodde att vi hade något speciellt vi allihopa.
Men jag vet inte, det var väl precis som förr...
det var vi, fast egentligen bara ni och jag.
Ja, jag är avundsjuk.