Bad feelings.

Om vi säger så här istället då:
Jag saknar honom fortfarande.
När är det dags att gå vidare?
Jag minns alla dagar i hans lägenhet,
den var alltid så kall, förutom en gång.
När det var kallt var jag alltid kall,
och när jag säger kall så är det
som en glasklar isbit.
Och jag som alltid la mig närmst väggen.
Och han som kände min kalla kropp
och drog mig nära nära nära.
Jag förstod inte hur han alltid kunde vara,
så fruktansvärt varm. Jag förstår det
fortfarande inte.
Och trots att det har funnit personer,
som har gjort samma sak så har det aldrig
kännts likadant som när jag va hos honom.
Så det är så här: Jag saknar honom,
men varför?
Det var aldrig så bra,
eller så underbart.
Det bästa var på bussen påväg till honom.
Eller när vi väntade på tåget ihopa.
Och det var inte ens särskilt fantastiskt.
Det bara blev så här, mot vår vilja.
Emot min vilja.