Enda sen den dagen du kom in i mitt liv och skrek ut allt ditt kaos och din längtan har jag slutat känna. När människor vill göra sig hörda förstår jag inte och när människor tar på mig så är det som en klapp på huvudet. När jag ska gå och lägga mig saknar jag din jävla värme och dina vackra jävla händer mot min kalla vita förbarmade jävla hud. Och jag fattar liksom inte innebörden i att umgås med folk. Jag längtar inte efter min häst på något katastrofalt enormt sätt och jag har ingen som helst lust att göra någon dramatisk konst utan att ha dig i bakskallen.
Varför vill du ta övermitt liv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar