Jag känner nu av att illamåendet har blivit min bästa vän och det finns nog inte så jävla mycket som kan göra det något bättre. Jag ska försöka ta kontakt med min saknade madame Ann. Så bråkas det i huset igen, jag står inte ut med det. Det är nästan värre att höra andra bråka än att själv vara med. Jag känner mig, borgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar