Linnea du lämnade mig.

När jag var liten var vi ett gäng som sprang rundor och var galna mest hela dagarna. Vissa tyckte man mindre om, vissa mer. Jag var precis som jag är nu. Typ. Små tjejerna som man bar rundor på ryggen, det var okej. Fast Lina misslyckades alltid med allting. Linnea på hennes rygg och när hon skulle hoppa av trillade hon av och landade på ryggen. Andan gick ur henne och hon låg där som en liten dock. Som hon kippade efter andan och min panik över att hon var helt orörlig och hennes tårar och Lina som vägrade springa och hämta någon vuxen. Och min panik som växte och växte över att dem aldrig sprang sin väg och jag som blev arg och fick springa själv. Och allting slutade bra precis som det alltid gör. Men min ilska sitter fortfarande i litegrann.
Linnea, du lämnade mig för tidigt.