Havet - Jag är ensam.

Jag står mitt på torget. Är som en våg på havet. Jag är helt ensam, fast omgiven av andra. Dem är precis som mig. Fjäderlätt rör jag mig framåt över den vackra vattenklädda asfalten. Marken glänser som guld och det är nästan svimfärdigt att stirra upp i den klarblå himlen. Plötsligt faller jag som i tusentals år faller jag och marken kommer närmre i ultrarapid och samtidigt långsamt, långsamt. Snabbare än en vessla slänger jag mig upp på mina pinnsmala ben. Ramlar fram till det som känns som himlen och jag faller djupare och djupare in i himlen. Står på benen. Allting är blått och vackert. Ett kristallklart hål. Världen utanför är grå och det ser ut som allting är dött. Jag svävar i allt det blåa, blommorna som dansar och jag sitter i en hel värld full av kuddar och blommor och det är mjukt och vacker som siden och hela världen är så underbar. Så är det den blåa dörren och den är så vacker och lockande. Vad ska man ta sig till? Ju närmre dörren kommer, ju större blir den. Blå som himlen och stor som ett hus. Det tar flera tusen år att ta sig dit men jag vill dit. Den lockar och drar i min själ och väl där. Är den större än hela världen och jag kan inte öppna och jag försöker öppna och dörren flyger upp och tusentals fåglar strömmar in. Två steg som känns som miljontals och jag är på torget igen. Jorden är stor som en ärta och jag är ensam på havet. Stegar fram mot den blåa dörren på torgcaféet och öppnar den. Utanför väller det ut som ett hav av blå blommor från blomlådorna. Innanför den störa blå dörren luktar det av blåbär och hav. Sofforna är överfyllda av kuddar och när jag sätter mig faller hela världen sönder och det är bara blått som hela himlen och jag är ensam som en våg på havet.