Vinglas - även livet går i kras.

Det sista vinglaset åkte i väggen och tårarna sprang iväg gör mig som dem gjort så jävla många gånger dem sista dagarna och jag skrek och han skrek. Sen gick vi ut för vi klarar inte längre av väggarna som långsamt trycks in mot oss så fort vi går in i vår våning. Istället för att vara ensamma gick vi hand i hand längs grusvägen tills grillplatsen dök upp och vi slog oss ner men hjärtat klappade bara nej nej nej nej nej hela tiden. Hans ångest tränger in i mig mer än något annat och igen gick vi vår väg för att hitta vår takt. Vår takt har alltid varit lika svårfunnen och nu har även romen tagit slut och vi spenderar kvällarna med apelsinjuice och vodka. I kaffekoppar.