Minnen - som speglar.

Mitt liv är som sovplatsen är hos dig:
hård, osäker och provisorisk.

Jag älskade honom.Han var alltid spänd i hela kroppen.Du vet, folk brukar ju varamjuka i kroppen när de slappnar av.Men han var aldrig det, varendaled och muskel och millimeter avkött var alltid spänd.Han kommer alltid att vara min skugga.

Om vi säger så här istället då:Jag saknar honom fortfarande.När är det dags att gå vidare?Jag minns alla dagar i hans lägenhet,den var alltid så kall, förutom en gång.När det var kallt var jag alltid kall,och när jag säger kall så är detsom en glasklar isbit.Och jag som alltid la mig närmst väggen.Och han som kände min kalla kroppoch drog mig nära nära nära.Jag förstod inte hur han alltid kunde vara,så fruktansvärt varm. Jag förstår detfortfarande inte.Och trots att det har funnit personer,som har gjort samma sak så har det aldrigkännts likadant som när jag va hos honom.Så det är så här: Jag saknar honom,men varför?Det var aldrig så bra,eller så underbart.Det bästa var på bussen påväg till honom.Eller när vi väntade på tåget ihopa.Och det var inte ens särskilt fantastiskt.Det bara blev så här, mot vår vilja.Emot min vilja.

Jag står fortfarande kvar i Malmö och skriker på dig.Hatar dig.Klänger på dig.Jag skriker på dig för jag älskar dig.Jag vet att du älskar mig ocksåmen hat är starkare.Jag hatar dig.Men jag älskar dig också,kärlek är starkare.

Sovplatsen hos dig är nu hos oss.
Den är mjuk, säker, kommer finnas där trots alla glas som far in i väggen och trots mina tårar och dina skrik när ångesten tränger fram. Jag älskar honom. Hans kropp är fortfarande sådär spänd. Men han slappnar av. Han är inte nån skugga längre. Han går bredvid mig och ställer sig imellan allt det jobbigt. Dagarna i hans lägenhet är sen länge borta. Vi har vår våning. Jag är fortfarande kall men det är inte lika hemskt längre. Där är alltid nån som värmer. Jag saknar honom fortfarande. Vi åker bussen tillsammans. Jag säger hejdå på stationen. När jag kommer hem är jag inte ensam. Det är vår vilja. Min vilja. Jag har flyttat. Du flyttade med. Vi klänger inte längre. Skriker när ångesten tar över. Älskar mer än hatet.

We're not strong
Enough to bend
We're not strong
Enough to say we can forgive
We're not brave enough to fight

Oh, and we're not big enough to risk it all
But Love Is...Love is
It's always been, It always will be
We may not be perfect...but love is

We can't trust what we can't see
Were not strong
Enough to fight when we feel weak
We can't resist another flame
Were not able to live above the blame

But love is...Love is
It's always been, It always will be
We may not be perfect...but love is
We may not be ready
Anywhere close to the stars
But wherever we are...Love is

It's always been, it always will be
Life may not be perfect...
Oh, we may not be perfect
Love is
Love is