Bad feelings.

Jag kan aldrig minnas att mina föräldrar någongång under sitt liv har sagt eller på något sätt visat att dem är lyckliga över att få leva. Över att de har två barn, en stor villa, ekonomi som i princip funkar. Jag har aldrig hört det. Men visst dem kan vara det. Jag har aldrig hört dem säga att dem är glada över att jag och johan finns. Visst de är säkrt de också. Men jag har aldrig hört ett spontant "jag älskar dig". Jag tror aldrig att de kommer att leva ut sitt liv på riktigt, pga deras rädsla för förändring.

Jag vill leva ut mitt liv till det fullaste. Många saker hindrar det, men jag försöker verkligen att få det att funka ordentligt, och det är påväg. Idag var jag en del av det. Även om jag från dag till dag är deprimerad och har ångest, så känns vissa dagar kanon. Jag var en del av dem. - Vem är du? - Sofia. - Ah fan, välkommen in för fan! Ja, jag var en del av det. Det har jag velat vara alltid, jag har aldrig kämpat för det. Men nu försöker jag leva mitt liv fullt ut. Jag har lärt mig av mina föräldrars misstag, och av andras misstag. Och av mina egna, men det är ändå andras misstag som har inspirerat mig till att leva annorlunda. Det är en förändring, varje liten sak.