Första december - och övergångar

Det är första december. Första advent har redan vart. I huset jag sitter i finns adventsljusstakar och julstjärnor. Hemma hos mig finns de samma. Och en vacker ljusgardin i sovrumsfönstret. Jag tänkte jag skulle se julkalendern i morse men jag glömde det. På tv visar den en film med massa snö. Min julkänsla har då inte synts de minsta än. Jag tror jag tänker för mycket. Och jag vill ha snö.

Hur åren går - allt för snabbt

För några år sen(typ fem tror jag?) var jag galet kär i en pojke. Han var lång och smal och tanig. Fin som snus vart han. Han åt för fem och var mager som en pinne. Hade halvlångt svart hår, lyssnade på punk och dansade galet. Vi såg på Thåström ihop. Jag älskade honom. Han hade en svart skinnjacka med röd insida. Han spelade trummor också. Hade en autograf i skinnjackan, men den började försvinna eftersom han hade spelat trummor med jackan på och svettats bort bläcket.

Han åkte till Barcelona samtidigt som jag åkte till London.
Idag är han i Sverige och stannar en månad.
Jag har inte pratat med honom på säkert ett år.
Jag saknar honom.
Som en vän.

Slö slapp sur - hippiehora

Vissa dagar fylls jag av världens tacksamhetskänslor. Typ som igår när jag var på thanksgivingmiddag. Ja, man ska va tacksam där men ändå. Jag kände mig jätte tacksam över att sitta i ett drygvarmt rum fyllt med trevliga människor och masssssssa mat.

Jag kände tacksamhet när jag sålde min hatt för en sonata biljett och när vi pratade om tyskland och om arvika i somras och fina minnnen och sånt. Jag kände mig tillochmed tacksam när jag började gå hemåt och när jag mötte johan på gatan och vi hade följe hem.

Nu känner jag mig slö slapp sur, på samma vis som jag vill förklara min far. Men ändå. Jag vill ha julstämning, men hur lätt är de när de inte finns någon snö ingen gran och framförallt inga adventsljus att tända. Det får mig att små gråta i omgångar.

Slö slapp sur hippiehora vart de förresten. För min kjol är för lång och min bh är nästintill uppeldad. Huvudet bankar, håret utsläppt. Jag funderar på dumma saker att skriva och läsa upp inför en massa folk och dissa alla och bli hatad och hyllad och sen gå och gråta och inte riktigt våga gå tillbaka igen.

Nu ska jag nog gå på julskyltning i min ensamhet.

För ibland - är det okej att härmas.

Jag vill också ha någon som bryr sig om vad jag önskar mig i julklapp och som läser det jag skriver. I vilket fall som helst så vill jag ha åtminstonde detta:

Christian Siriano klänning för nån tusing
gärna några andra Siriano klänningar också,

helst från 2010 vårkollektion

Charlie Commando boot för några tusingar till
och gärna de nydesignade steamraider pilot boot

Sen vill jag gärna ha mjölsikt och massa mått och sånt, fast allt ska helst va secondhand

och en massa formar och sådant fint

jag försöker lägga in fler bilder också men det funkade ju inte alls. Iaf så vill jag handla allting secondhand och ha massa mysiga saker. Fint ska de va.

Samtidigt som - världen flyter förbi

Samtidgt som jag dagligen sitter i min tristess och jobbar med min bok och samtidigt som jag längtar till speciella saker som ska till att hända, så längtar jag tillbaka till gamla dagar och till minnen från den mannen som jag älskade så. Ser tillbaka och ser framåt ur hans perspektiv. Världen är ibland overkligt fin och ajg har inte orken till att förklara någonting.

Att sakna - att hata.

Fyra dagar i veckan infinner jag mig på wendesvägen i hässleholm. Där instuderar jag olika ämnen så som engelska, svenska, mediaproduktion med mera. Det är trevligt. Jag älskar våra lokaler och våra lärare. Mitt problem ligger i att jag lever kvar i samma känsla som fanns när jag började på denna skolan.

När jag kommer till skolan på måndagar möts jag av människor som är halvsega och megatrötta. Det är rätt okej, för då har de inte vaknat till liv än. På måndags eftermiddagarna möts jag av människor som skriker för att de är så synd om dem för att de inte lyckas och för att de inte har tid och de försöker i princip förklara hur dåliga alla är och hur bra de är. Och att de är alla andras fel att de inte lyckas.

På tisdagar är jag ledig på förmiddagen och varannan vecka på eftermiddagarna möts jag av en tyst grupp som lyssnar fullt ut på läraren och där är en del som om de hade kunnat verkligen hade kysst röven på läraren, men det är rätt okej ändå. Varannan vecka möts jag av samma lärare som pratar och planerar och det är en bunt med elever som bara håller med läraren och förklarar hur braoch vettig hon är. Så fort vi kommer ut på rasten beklagar de sig över allting som hänt på lektionen.

På onsdagarna möts jag av en stor drös elever som klagar på att de har för lite tid och att de inte fattar och allting är så JÄVLA dåligt. På eftermiddagen sitter jag i mitt hemklassrum med en bunt it-pojkar som läser tillval på distans och det är till och från trevligt. Förutom att jag är riktigt kass på naturkunskap.

På torsdagar möts jag än en gång av en bunt med folk som klagar och skriker och håller på och bara bara drar ner på all stämning. Och dessutom är det en bunt med människor som inte förstår att de är de själva som förstör hela stämningen och att de är de själva som förstör för både sig själva och för alla andra.

Är det konstigt att jag varje dag går hem med en gnagande huvudvärk en ihålig känsla och ont i varje muskel? Är det så jävla kosntigt när man dagarna i ända går och håller in alla känslor för att man själv inte vill klaga? (eftersom där ändå är så jävla många som redan klagar.) Fuck of and die. puss puss.

Det kan bli en fin dag.